Tormented Souls 2 är ett spel som både hyllar och utmanar genren det är baserat på. Estetiken påminner omedelbart om de första Resident Evil- spelen, med fasta kameravinklar, genomtänkta kontroller och pusselbaserade områden. Men trots sina uppenbara inspirationskällor lyckas Tormented Souls 2 stå stadigt på egna ben – inte minst tack vare sin bisarra atmosfär, kreativa pussel och en berättelse som bara blir mer obehaglig ju djupare man går.
En syster i fara – och en förklädd fälla
Huvudpersonen, Carolina, hamnar snabbt mitt i en levande mardröm. Hennes syster lider av ett mystiskt tillstånd där hennes pupiller försvinner och hon ritar groteska varelser som hon påstår är framtidens förebådare. En till synes omtänksam nunna, Moder Lucia, bjuder in dem till en kyrkoansluten klinik i den latinamerikanska staden Villa Esse – men den ”välmenande” hjälpen visar sig snabbt vara en fälla.
Carolina blir separerad från sin syster och instängd i en byggnad som verkar vara utformad för att bryta ner henne mentalt lika mycket som fysiskt. Allt utvecklas till en klassisk överlevnadsskräckkamp där hon måste lösa pussel, överleva monster och navigera i klaustrofobiska korridorer där varje rum kan vara hennes sista.
Pussel, frustration och tillfredsställelse i perfekt balans
Spelets pussel är varierade och ofta djävulskt smarta. Vissa kräver ren logik, andra kräver användning av verktyg du redan har, medan andra är klassiska ”prova lyckan”-situationer. Vissa koder kan ta pinsamt lång tid att lösa, medan andra känns mer som traditionella äventyrsspelspussel. Tormented Souls 2 lyckas variera mellan konkreta ledtrådar och rena hjärngymnastik – och det gör segrarna desto mer tillfredsställande.
Samtidigt finns det stunder där spelet blir onödigt stelt. Till exempel vägrar Carolina att använda föremål på sätt som verkar uppenbara, vilket kan skapa onödig frustration. Ändå är spelvärlden så detaljerad och slående utformad att man lär sig att läsa rummen som pussel i sig själva.
Et fast kamera og en verden du må lære deg å navigere
Faste kameravinkler er sjangerens signatur, og Tormented Souls 2 bruker det kompromissløst. Resultatet er både stemningsfullt og tidvis frustrerende, spesielt når vinkelen skjuler en fiende eller en døråpning. Kartet kan ikke merkes, så spilleren må faktisk huske hvor ting er – eller ta skjermbilder underveis. Det høres gammeldags ut, men det gir også en genuin «90-talls-survival-horror»-følelse.
To verdener, én skjebne
En av spillets mest interessante mekanikker er Carolinas evne til å reise til en alternativ dimensjon og til og med fortiden. Endringer i disse tidssonene reflekteres i nåtiden, noe som legger et ekstra lag til gåtene og gir det hele en deilig retro-sci-fi-følelse. Det er et av de tydeligste områdene hvor Tormented Souls 2 skiller seg ut fra sine forbilder.
Karakterer som lener seg inn i galskapen
Dialogen er skrevet med et tydelig nikk til Resident Evil-æraen. Figuren Miguel dukker opp i kritiske øyeblikk, nesten som en ny Barry Burton, og redder Carolina fra å bli en «Carolina Sandwich». Den mest minneverdige karakteren er likevel den gamle mannen i rullestol, som på mirakuløst – og absurd – vis klarer å klatre til utilgjengelige steder og rydde fiender som om han var en enmannshær.
Mellomsekvensene har en uhyggelig, stiv animasjonsstil som gjør karakterene like deler merkelige og skumle. Noen ganger blir det ufrivillig komisk, andre ganger ubehagelig på den gode måten.
Kamp: når mørket blir din største fiende
Carolina er ikke hjelpeløs. Hun bruker en rekke improviserte våpen – alt fra spikerbaserte «konstruksjonsvåpen» til hagle og armbrøst. Nærkamp er mulig, men lite effektivt. I mørket er hun fullstendig forsvarsløs; rom uten lys gjør henne sårbar, så spilleren må finne måter å tenne stearinlys eller gjenopprette strømmen før kamp.
Fiendene er groteske, brutale og tåler mye skade, men intelligensen deres er lav, og de setter seg ofte fast i omgivelsene. Det er både en svakhet og en slags særegen sjarm.
Hvert område har sitt unike sett med monstre – fra vanhellige nonneofre i kirken til groteske krepsdyr-lignende skapninger på fiskefabrikken. Spøkelsene er de mest plagsomme, brutale og minst tilgivende av dem alle.
Bosskamper på den gode, gamle måten
Bossene har klassisk mønsterbasert design. De kan slås med nærkampvåpen, men det er ofte raskere og mer spennende å bruke miljøet: harpuner, elektriske generatorer og alt annet rommet måtte tilby. Dette gir hver boss en unik identitet og rytme.
En atmosfære som sitter i kroppen
Spelet strålar i sin atmosfär. Den svaga belysningen, den kusliga ljuddesignen och känslan av att varje rum döljer något för dig gör spelet genuint klaustrofobiskt. Långa perioder utan fiender bygger upp en intensiv förväntan – den sortens där även ett svagt ljud kan få pulsen att rusa.
Monstren är sällan faktiskt skrämmande, men världen runt omkring dem är så obehaglig att det knappt spelar någon roll.
Slutsats
Tormented Souls 2 lever och dör enligt sin klassiska formel. Det är både dess styrka och dess svaghet: fans av gammaldags överlevnadsskräck kommer att älska den kompromisslösa designen, medan nya spelare kan tycka att det är lite daterat. Ändå är upplevelsen vacker, kuslig och förvånansvärt djupgående. Spelet känns som en åktur genom en skräcktemapark – fullt av blod och blod, skratt, pussel och makabra överraskningar.
Villa Essa är en mardröm värd att utforska. Det här är ett spel som inte bara försöker återuppliva överlevnadsskräck – det hyllar den.
