Efter det kaotiska och polariserande Borderlands 3 var förväntningarna på uppföljaren skyhöga. Många älskade skjut- och samlargalenskapen, men lika många hatade historien – fylld till bredden med dåliga skämt, föråldrade memes och skrikande karaktärer. Till och med utvecklarna på Gearbox erkände att de gick för långt då.
Med Borderlands 4 har de tagit en ny riktning. Resultatet? Ett mer moget, mer filmiskt och förvånansvärt lugnt kapitel i serien – men också ett spel som inte alltid kommer ihåg var det kommer ifrån.
En ny värld, en ny ton
Den här gången lämnar vi Pandora och beger oss till Kairos , en mystisk planet som har varit dold från universum i årtusenden. I hjärtat av Kairos ligger ett enormt valv som förmodligen innehåller hemligheten bakom planetens tyranns odödlighet, känd som Tidens Väktare .
Naturligtvis varar freden inte länge – du blir snabbt tillfångatagen, sedan räddad av en valvjägare och kort därefter utnyttjad av Claptrap, som utser dig till sin egen viceamiral. Ja, den där Claptrap lever fortfarande – men i betydligt mer kontrollerade doser.
Den mest märkbara förändringen är tonen. Där Borderlands 3 överdrev allt från volym till humor, är Borderlands 4 nästan tvärtom: dialogen är lugn, fokus är skarpare och manusförfattarna verkar rädda för att falla tillbaka i gamla fällor.
För vissa känns det för allvarligt – som om serien har fått vuxenångest – men för många är det en välbehövlig uppfräschning. Det känns som en mjuk omstart , med ambitionen att berätta en ordentlig historia, inte bara ett långt meme.
Berättelsen – strukturerad, men lite tam
Inspirert av nyere Far Cry-spill er Borderlands 4 mer åpent strukturert: etter introduksjonen blir du sendt ut i tre store regioner for å ta ut underordnede fiender før du kan møte Tidens Vokter selv.
Problemet er at midtdelen mister litt fokus – fiendene og allierte føles ofte flate, uten den karismatiske galskapen som preget tidligere spill. Selv Amara, sirenen fra Borderlands 3, dukker opp igjen, men spiller bare en birolle.
Til gjengjeld tar historien seg kraftig opp mot slutten. De siste kapitlene er stramt regissert, fylt med gode kamper og overraskende emosjonelle øyeblikk. Og viktigst: du blir aldri irritert. Det finnes ingen pinlige onelinere, ingen skurker du vil skru ned lyden for – bare solid, variert skyteaction med stadig mer kreative bosskamper.
Åpen verden, ekte progresjon
Den åpne verdenen på Kairos er enorm, og Borderlands 4 tvinger deg faktisk til å utforske den.
Det holder ikke å følge hovedhistorien – du må jakte på kontrakter, erobre baser, og oppgradere lagerkapasiteten din for å holde tritt med fiendene. Teleporteringspunkter og ammunisjonskapasitet må låses opp manuelt, og hvis du ignorerer sideinnholdet, vil du raskt bli for svak for neste oppdrag.
Men nettopp her skinner spillet: sideoppdragene er fantastiske. Gearbox har skrudd opp kvaliteten dramatisk – mange oppdrag føles som egne små historier, fulle av karismatiske figurer og genuin humor.
Her finner du den klassiske Borderlands-sprøheten igjen – forskere som mister grepet om virkeligheten, bønder som tror de er messias, og selvfølgelig Claptrap, som får noen av sine beste øyeblikk i serien.
Disse oppdragene er ikke bare fyllstoff – de er essensielle for opplevelsen, og gir spillet sjel og rytme.
Kamp og bevegelse – raskere, friere, morsommere
Gameplayet er fremdeles kongen. Borderlands 4 leverer kanskje seriens mest dynamiske skytekamper hittil.
Bevegelsessystemet er utvidet med dobbelthopp, glidning og gripekrok, som både brukes i kamp og utforskning. Gripekroken kan til og med gripe fat og eksplosive beholdere – perfekt for improvisert kaos midt i kampens hete.
Granater og tunge våpen fungerer nå med nedkjøling i stedet for ammunisjon, noe som oppmuntrer til mer aggressiv lek. Du spammer ikke lenger granater fordi du må – du gjør det fordi det føles utrolig tilfredsstillende.
Det er en liten, men genial endring som gir kampene mer rytme og variasjon.
Jag spelade som Harlow , en hjältinna med förmågor baserade på energibindning: hon kan binda fiender samman så att de delar skada, frysa dem i luften eller slå ner dem i marken med brutal precision.
Alla hjältar har distinkta färdighetsträd, och efter kampanjen kan du låsa upp de andra karaktärerna på nivå 30 för vidare experiment i slutspelet.
Ett fantastiskt spel – med ett frustrerande gränssnitt
Den största nackdelen är gränssnittet. Det verkar nästan avsiktligt klumpigt: menyerna är långsamma, sorteringen av återställningar och det tar för lång tid att jämföra vapen. Det här är små irritationsmoment som aldrig borde ha funnits i ett spel med så mycket byte.
Navigeringen kan också vara buggig – drönaren som ska visa vägen lägger sig ofta långt efter att du har nått din destination.
Men dessa problem förstör inte alltihop. Skjutandet, utvecklingen och utforskningen är så engagerande att man förlåter mycket längs vägen.
Slutsats
Borderlands 4 känns som en självsäker nystart. Gearbox har lärt sig av sina misstag, dämpat kaoset och byggt ett spel som faktiskt berättar en historia värd att följa. Det är inte perfekt – Borderlands 2 är kanske det mest balanserade spelet i serien – men det är fortfarande ett stort steg i rätt riktning.
Ett mognare, snyggare och bättre trimmat Borderlands – utan att förlora sin själ helt och hållet. Vi ser redan fram emot expansionen.
