Stephen King-filmatiseringar har funnits ett tag på senare år, och även om många av dem är gediget utformade lyckas inte alla fånga författarens nerv i samhällskritik. Den nya filmatiseringen av ”The Running Man”, regisserad av Edgar Wright och med Glen Powell i huvudrollen, kommer därför vid en tidpunkt då Kings teman om manipulerad media och auktoritär underhållning känns mer relevanta än någonsin.
Berättelsen var tänkt att bana väg för en bitter konfrontation med ett statskontrollerat medielandskap: ett framtida Amerika där folket lugnas genom en dödlig spelshow, och där deltagarna jagas av professionella mördare inför miljontals tittare. Mitt i allt detta hamnar Ben Richards – en man som blir mer en bricka än en hjälte.
Huvudpersonen som aldrig hittar fotfästet
Filmens svagheter är uppenbara tidigt. Spelreglerna förklaras för publiken på ett pedagogiskt sätt, men huvudpersonen själv förblir i bakgrunden. Glen Powell gör sitt bästa för att gräva upp Richards inre konflikt, men hans karaktär förblir obegriplig och nästan känslomässigt bortkopplad. Han beter sig distanserad, agerar ofta i strid med hur han ser ut, och filmen ger oss få ledtrådar om vem han egentligen är – förrän i sista akten. Och då är det nästan för sent.
Denna brist på en tydlig huvudkaraktär dränerar filmen på mycket av det engagemang den kunde ha haft. Tvetydighet kan vara en taktik – men här framstår den snarare som en blind fläck.
En roman som ropade – en film som viskade
Kings roman från 1982 är en mörk och direkt satir över ett totalitärt Amerika. Ironiskt nog utspelar sig handlingen år 2025 – ett år som King träffar med obehaglig precision. Filmatiseringen kunde ha gått rakt i strupen på den samtida mediedebatten, men väljer istället att vara mer försiktig, nästan undvikande. Det verkar som om filmskaparna är mer angelägna om att inte trampa någon på tårna än att använda materialet för att göra en skarp poäng.
Resultatet är en film som antyder mycket men aldrig vågar formulera det tydligt.
En actionthriller utan den nödvändiga drivkraften
”The Running Man” utlovar en intensiv överlevnadsjakt under de första minuterna. Ändå finns det förvånansvärt lite action under stora delar av filmen. Richards reser från plats till plats, möter nya karaktärer, gömmer sig och flyr. Saker händer ständigt – och ändå finns det en märklig brist på framsteg. Det känns som om berättelsen står stilla även när karaktärerna rör sig.
När han först möter ”jägarna” blir Richards sällan inblandad i striderna – han springer, gömmer sig och försöker fly. Det är mindre dramatiskt än man kan förvänta sig av en film som ursprungligen handlar om en man som faktiskt kämpar för sitt liv på TV.
En boost mot slutet – och en nedgång i målområdet
Mot slutet börjar äntligen både personlighet och känslor komma fram hos huvudpersonen, och filmen ökar tempot. Man börjar bry sig. Men så kommer slutet – tvetydigt, abrupt och ofokuserat. Det liknar vagt slutet på ”28 Years Later”, men utan att det fungerar. Det framstår mer som en idé än en slutsats.
Wrights signaturstil – hans brittiska humor, rytmiska visuella stil och starka biroller – dyker upp då och då, men aldrig tillräckligt starkt för att definiera filmen. Resultatet är en actionthriller som kunde ha gjorts av nästan vem som helst.
Slutsats: En film som är bra – men aldrig minnesvärd
”The Running Man” är aldrig direkt dålig. Den är underhållande i stunden, välspelad i vissa scener, vacker att titta på och tematiskt intressant. Men när eftertexterna rullar och ljuset tänds, sitter man kvar med känslan av att filmen aldrig riktigt levde upp till sina löften.
Det är en film som ständigt bygger upp förväntningar på något mer kraftfullt, mer spännande och mer samhällskritiskt – men som i slutändan går i cirklar.
